General Practice

Naprapater är specialiserade på att diagnostisera strukturella och funktionella neuromuskuloskeletala besvär, behandla och rehabilitera patienter med besvär av sådant ursprung samt på att differentiera smärta av annan orsak.

Naprapatbehandling innebär att manuella passiva och aktiva rörelser appliceras i syfte att påverka bind- och stödjevävnad, muskulatur och nerver så att funktionen i det neuromuskuloskeletala systemet optimeras och eventuell smärta minskar. De grundläggande behandlingstekniker som naprapaten använder är ”soft and connective tissue manipulation” (SCTM) vilket innebär manipulations- och mobiliseringstekniker av såväl ryggraden som andra leder samt olika typer av mjukdelstekniker såsom massage, stretching, nervmobilisering m.fl.

Ordet naprapati betyder ”att korrigera orsak till lidande” och är en sammanslagning av tjeckiskans ”napravit” som betyder att korrigera och grekiskans ”pathos” som betyder lidande.

Idag är naprapater en av de största yrkesgrupperna i Norden inom manuell medicin och bara i Sverige utförs varje år mer än 1,5 miljoner behandlingar. Naprapater är en legitimerad yrkesgrupp med skyddad yrkestitel och är därmed en del av svensk hälso- och sjukvård.

Naprapatbehandling tar sin utgångspunkt i den diagnos naprapaten ställt. Utifrån denna utformas en behandlingsplan för hur naprapaten bäst kan behandla patientens symtom med utgångspunkt från individens förutsättningar. Naprapatbehandling innebär att manuella behandlingstekniker kombineras för att behandla besvär i muskler och leder. Behandlingen riktas mot att korrigera orsaken till patientens besvär samt att fastställa vad som kan ligga bakom den symptomgivande strukturella eller funktionella förändringen, detta för att uppnå långsiktiga behandlingsresultat och minska risken för återfall.

I syfte att töja lednära connective tissue och/eller muskler för att normalisera funktionen i rygg- och extremitetsleder hos en patient anlägger naprapaten en kontakt med sina händer mot en vald kontaktpunkt i relation till den led som skall behandlas. Därefter utförs en snabb rörelse som går utöver ledens fysiologiska rörlighet, dock utan att överskrida det anatomiska ytterläget

I syfte att töja lednära connective tissue och muskler för att normalisera funktionen i rygg- och extremitetsled hos en patient använder naprapaten mobilisering, en manuell behandlingsteknik som appliceras en gång eller upprepade gånger inom eller vid den passiva fysiologiska rörelsebarriären för en led, utan att lägga till någon impuls.

En myofascial triggerpunkt defineras som en delmuskelspänning eller en hyperöm punkt i en spänd muskelfibersträng. Triggerpunkten karaktäriseras av att den ger lokal smärta men även en karaktäristisk projicering av smärtan till en annan del av kroppen.

Den naprapatiska behandlingen av myofasciala triggerpunkter inriktar sig på att inaktivera triggerpunkten, genom att få den spända muskelfibersträngen i muskeln att slappna av. Detta uppnås genom olika stretch- och relaxationstekniker samt genom utnyttjandet av de reflektoriska mekanismer som tryck och beröring har på smärta.

Massage är den grundläggande formen för behandling av bind- och stödjevävnad som används inom naprapatin. Genom en kombination av tryck och töjning, bearbetas bind- och stödjevävnad i syfte att öka cirkulationen samt att minska smärt- och spänningstillstånd.

Massage används i huvudsak för att lindra smärta samt för att öka cikulationen i muskulatur, bind- och stödjevävnad. Effekterna av massage är relativt väl förankrade i vetenskap och den smärtlindring man uppnår förklaras bland annat av den så kallade portteorin (Gate Control Theory). Via massagegreppen påverkar man tryck- och beröringsreceptorer som via impulser in till ryggmärgen ”stänger porten” för smärtan så att den inte kan ledas vidare till hjärnan. Det finns även teorier om att det kroppsegna hormonet oxytocin kan ge en liknande verkan, ett ökat välmående.

Andra massagegrepp som naprapater använder är s.k. djupa tvära friktioner, DTF. Dessa anses kunna behandla adhesioner (bindvävsärr) i bind- och stödjevävnad. Syftet med behandlingen är att skapa en förnyad läkningsprocess för att i den processen sedan motverka ett nytt bindvävsärr som påverkar funktionen negativt. Om denna behandling kombineras med adekvat rehabilitering kan den vara mycket effektiv på tillstånd som annars är svåråtgärdade.

Stretching är en behandlingsteknik som används inom naprapatin för att påverka connective tissue samt musklers funktion, spänning och elasticitet och därmed indirekt även leders rörlighet. De huvudsakliga syftena med stretchteknikerna är att öka eller bibehålla rörlighet, minska muskelspänning samt öka cirkulationen.

Den stretchingmetod som huvudsakligen används inom naprapatin är PNF-tekniken (proprioceptiv neuromuskulär facilitering). Det innebär att en muskel töjs ut till ett ytterläge utan att det smärtar, därefter fixeras leden och ett statiskt muskelarbete under 6-10 sekunder utförs. Därefter låter man muskeln slappna av för att sedan töja ut till ett nytt ytterläge. Detta upprepas oftast tre till fem gånger. Den muskelavslappning som fås förklaras av den hämmande effekt Golgi´s senorgan (senspolarna) har på muskelns anspänningsgrad (muskeltonus).

Andra tekniker som används är INF, interoceptiv neuromuskulär fascilitering (benämns ibland inhiberande neuromuskulär fascilitering), där patienten istället får arbeta statiskt med antagonisten till den muskel som skall töjas ut. På så sätt utnyttjas den reflektoriska muskelavslappning som fås via antagonisthämning eller så kallad reciprok inhibering. Aktiv PNF är ytterligare en metod där man kombinerar de fysiologiska effekterna man får av PNF och INF.

Den övergripande effekten av stretching är inte helt förankrad i vetenskap, då inte tillräckligt med forskning utförts.